Hemliga liften i Engelberg 4 – Kurts sittlift

När du noggrant granskar kartan runt Engelberg framträder en mängd små svarta sträck utspridda över bergsslutningarna. Dessa små svarta sträck indikerar kabinbanor vi skidåkare med stor fördel kan utnyttja för att finna nya snöfält att spåra. Freeride har tidigare berättat om tre så kallade hemliga liftar runt Engelberg, nu följer berättelsen om den fjärde hemliga liften; Sesselbahn Brisen i Haldigrat.

Han svarar när Linda lyfter luren. Anspänningen släpper, vi kommer komma upp till Haldigrat. Efter en kortare dialog över telefonlinan upp till toppen av liften på obegriplig schweizertyska hänger Linda tillbaka luren i träskåpet och vänder sig till oss. Hon förklarar att det kan vara lite oklart huruvida liften är öppen. Liftmaskinisten, Kurt, proklamerar sina öppettider via sin hemsida och är i allmänhet relativt ointresserad av att berätta när han kör sin lifta via andra medier. Inför dagen fanns ingen information att hämta vilket gjorde att vi tog en chansning, åkte till dalstationen för liften som leder upp till Niederrickenbach, tog första kabinen upp och hudade genom byn fram till Sesselbahn Brisen.

Vår guide för dagen, Linda, är uppvuxen på alptoppen bredvid Haldigrat. Hon känner området som sin egna bakficka och lotsar runt den svenska delegationen som för dagen består av Olle Stenbäck, Victor Daggberg samt undertecknad. Linda har ett förflutet som parkåkande snowboarder men tröttnade och sadlade om. Den traditionella parkbrädan byttes mot en splittboard och nu är det mest fokus på freerideåkning.

”Haldigrat känns annorlunda. Lite som att färdas bakåt i tiden – till en era med smala träskidor, knästrumpor och vida ullbyxor.”

Chansningen att ta sig till området höll. På toppen av Haldigrat väntar Kurt på oss i sin lilla liftkur som också fungerar som biljettförsäljningskontor. Vi hälsar försiktigt på honom samtidigt som hans aura får oss att känna oss små. Vi börjar ställa frågor om stället vi nu befinner oss på, vi frågar om liften, restaurangen och området i stort. Men innan vi hunnit till punkt svänger de fyra korgarna vi kom upp med runt och klipper mig nästan i baksidan av låren.

Haldigrat känns annorlunda. Lite som att färdas bakåt i tiden. Färdas till den svartvita tiden där smala träskidor dominerade tillsammans med knästrumpor och vida byxor. Vi befinner oss i samma dalgång som svenskhålan Engelberg, men en bra bit ned från det kommersiella Titlis. Långt från kilometerlånga gondoler och roterande kabiner och asiatiska turister som hemskt gärna vill ha dig och dina kompisar på ett fotografi.

Inne i restaurang på Haldigrat hittar jag en samling svartvita bilder. En av bilderna föreställer trähuset som utgör dalstationen till den lilla sittliften. På kortsidan står att kapaciteten är 550 personer i timmen, men när jag kikar på de bilder jag tog på samma vägg står det 55. Jag blir konfunderad och klurar på vad som verkligen stämmer. Kurt förklarar på sin breda dialekt att liften en gång i tiden kunde forsla 550 skidåkare i timmen. När schweiziska staten sedan höjde skatten för hans anläggning försvann plötsligt merparten av korgarna. Nu när kapaciteten sjönk till 55 personer i timmen hade Kurt vänt på steken. Istället för höjd skatt fick han statliga bidrag för att driva vidare sin anläggning.

Med oss på trippen till Haldigrat har vi också Lindas pojkvän Andy. Samtidigt som vi spänner pjäxorna för första åket kryper det fram att Andy har ett förflutet som alpinåkare med störtlopp som huvudsaklig disciplin. Det kryper också fram att Andy är en av de få skidåkare som genomfört Lauberhornrennen. Det vansinniga störtloppet som årligen körs i schweiziska Wengen i januari månad. Jag börjar ana att vi kan bjudas på show på vägen ned. Att ta sig ned i Wegnen kräver sin skidåkare och det är långt ifrån alla som lyckas med bedriften.

Mycket riktigt så stämmer min föraning. Andy laddar fullt på minsta lilla feature. Trånga landningar eller skymda take offs är inga problem. Med stomparlår värre än Reine Barkered sätter han ned det mesta han ger sig på och får ned farten som om att de enorma pucklarna i liftgatan inte existerade. Åket – haldigrat 1 under liftvajern – går mestadels i skogen och vi sicksackar oss ned mellan träden i dimman till dalstationen för att kliva på liften upp igen. På vägen har det mesta som går att hoppa, studsa eller dropa avverkats. Vi har fått känna på schweizisk pudersnö, men också smaka på Alpernas vassa stenar som det tunna snötäcket inte riktigt mäktat med att dölja.

Samtidigt som vi ätit upp lunchen i restaurangen vid toppsatationen står det klart att dagens stora mål går om intet. Någonstans i den kompakta dimman ovan Haldigrat ligger bergstoppen Brisen. En topp som sticker upp 2 404 meter ovan havet. Vi kikar på bilder på toppen och de två smala rännor som leder ned från den. De ser riktigt inbjudande ut, men idag kommer vi inte att komma åt dem. Dimman vägrar lätta. Istället vänder vi åter skidorna nedåt, betar av de features vi trotsa allt missat föregående vända.

Några dagar senare skriver Andy ett SMS ”I think it could be one of those days in Haldigrat tomorrow.” Han syftar på att det senaste dygnet fallit 50 cm snö i området och imorgon ska solen skina från en klarblå himmel. Det är helgdag i Schweiz och den som vid detta tillfälle satt en Franc på att det kommer bli långa liftköer vid Titlis morgonen därpå hade knappt fått tillbaka pengarna. Sagt och gjort, Andy plockar upp mig 07.30 för avfärd mot kabinen som leder upp till Niederrickenbach. Vi styr kosan nedåt och möts av en parkeringsplats full av gå-pjäxor, lätta skidor och stighudar. Fler verkar ha tänkt samma tanke som vi gjort. Uppe vid Sesselbahn Haldigrat står det klart att så verkligen är fallet. Det ringlar en kö längs med sidan av dalstationen och vi behöver inte ringa för att liften ska börja snurra.

Uppe hos Kurt hälsar vi glatt på honom. Han verkar vara på mycket bra humör där han står i solgasset från den allt starkare februarisolen, omgiven av gäster som åker med hans lift och bidrar till ruljansen.

Vi får tyvärr inte spåra den fjäderlätta nysnön men Andy verkar nöjd med att ta luft under skidorna. Idag finns ingen dimma och han ser en mängd features vi inte såg senast. Åket går riktigt långsamt. När vi gjort första vändan och åter kliver av liften hos Kurt är det lunchdags. Två lunchmackor och en kaffe senare är det dags att spänna stighudarna. Nu ska vi skida Brisen.

Solen gassar och svetten rinner trotts att det är en bra bit under tio minusgrader på termometern när vi går längs bergskammen upp mot toppen. Andy förklarar att det finns ett riktigt fint åk på högra sidan av kammen, men området är ett av alla skyddade naturområdet i dalgången. Att skida där och bli påkommen innebär dryga böter. Att droppa in till höger känns därmed ganska onödigt även om sluttningen är riktigt inbjudande.

Vi fortsätter arbeta oss mot toppen på Brisen. Stigningen blir brantare och snön allt hårdare. Skidorna hamnar på ryggsäcken och vi fortsätter till fots. Stegjärn och isyxa hade varit bra att ha med hinner jag tänka. I nästa ögonblick är jag ändå tacksam att min ryggsäck inte väger mer än vad den faktiskt väger när låren börjar säga ifrån.

Likt en atlantångare i bergen tuffar Andy på till toppen. Han ska köra den längsta och smalaste av de två rännorna. Jag däremot avbryter några hundra höjdmeter ner, skråar in till min position och ropar till Andy att jag är redo. Hans svar dröjer. Tydligen har gåläget på pjäxan fallerat och batterierna i radion tagit slut. Jag får ge mig till tåls i den meterdjupa snön.

Så kommer han plötsligt farandes ned i rännan. Inte verkar det vara något fel på pjäxorna inte är det sista jag tänker innan pekfingret triggar avtryckaren på kameran.